Ordens förödande enkelhet
Jag sitter och tänker på lite ditten och datten, typ hur det egentligen hade sett ut om man sprängde något i rymden, och tar processen för givet tills jag följt mitt tanketåg till en punkt då jag förbryllas över vad det är jag faktiskt gör. Jag minns att det i samtal alltid har varit svårt att beskriva sina tankar, de diffusa bilder och röster som utgör tänkandet och jag funderar var i begränsningen egentligen ligger. Jag fastnar snabbt i språket och dess bedragande enkelhet. Vi har enkla symboler som är lätta att använda som representationer för otroligt komplexa saker. Två ord som genast dyker upp är kärlek och liv. Jag känner ingen och har aldrig stött på någon som egentligen bemästrar dessa ord, som förstår hela dess innebörd och som med rakbladsvass precision kan definiera dem. Men vi använder dem titt som tätt. Ordet liv använder vi exempelvis gärna i abortdebatter och gärna som ett moraliskt vapen som vi egentligen inte förstår oss på. Men visst hugger det bra när man säger att man tar någons liv! Någon kontrar med att fostret inte har ett liv, någon säger att fostret visst har ett liv och så är vi fast i något som vi inte förstår oss på och försöker utröna en gräns för när något börjar leva fastän vi inte vet vad ett liv är blablabla. Ordet är bara helt enkelt för stort för oss men ack så lätt att använda. Men orden slutar inte ha konsekvenser för det. Vissa ord är relativt harmlösa men andra ord förändrar människors öden då kontexten där vi använder dessa är för allvarliga för att vi ska ha råd att slarva med dem. När vi pratar så blir det ibland som att vi lägger pussel med en rivningskula när vi egentligen borde ha använt fingrarna.
Men våra tankar är ju uppbyggda av språk. Det är svårt att föreställa sig hur våra tankar skulle se ut utan språket. Men då språket naturligtvist är bristfälligt på många vis så blir där av våra tankar också bristfälliga. Hur ska man någonsin tro sig kunna beskriva allt som finns med lite luft och diverse vibrationer. Det låter absurt när man tänker efter och inte undra på att det uppstår missförstånd.
Begrepp, scenarion eller “sanningar” som verkar motsäga varandra kan ge upphov till diverse huvudbry men vi har samtidigt ett lätt sätt att komma runt detta. I våra liv kan dessa motstridigheter fungera i samexistens utan att skapa några större problem genom små lätta korrigeringar i våra attityder eller tillvägagångssätt. Om, låt oss säga, information presenteras som talar emot ett visst agerande som vi är förtjusta i så kan vi lätt förneka fakta och fortsätta med det vi höll på med och där av undanröja problemet. Detta kan vi göra utan större svårigheter även om vi vet att den presenterade informationen stämmer. Vi minskar vår kognitiva dissonans genom att bara bortse från den sidan av verkligheten som krånglar till allting. Detta gör oss mänskliga. Detta tankesätt kanske inte försvårar livet för din egen del men alltför ofta går det så långt att våra motstridiga kategoriseringar når den punkt att det förstör för någon annan. Detta gör oss till bajskorvar.
Vi skapar och använder ord som motsats, likvärdighet och motpol som till synes är så enkla ord då vi bemästrar dess vardagliga och slarviga användning av dem. Men om vi tar ordet motsats som exempel så märker vi snabbt att ordets innebörd är rätt så krånlig. Genom användningen av ordet motsats skapar man dikotomier då motpoler indirekt skapar gråzoner i vilka allt annat skulle tänkas finnas.
Då vi skapar dikotomier som per definition är en felaktig ansats av att världen är uppdelad av två motstridiga sidor så kliver vi genast in i en osanning. Genom att använda ett ord som motsats så sätter vi in resten av världen i en gråzon. Finns det gott och ont och är de nödvändigtvis varandras motsatser och vad är det gråa där emellan? Vart kategoriserar jag in en stol i detta scenario? Vad är motsatsen till en blomma? Är det en vissen blomma, jord eller havet? Utan att behöva titta så så noga kan vi lika lätt nå slutsatsen att saker i vår uppfattade verklighet hänger samman på många vis.
Du kan också skapa flera dikotomier som stad och glesbyggd, gott och ont, hav och land. Men bara genom att lista flera olika dikotomier så har definitionen slagit in då jag har pekat mot att det finns flera motpoler och att man inte endast kan dela in världen mellan exempelvis hav och land. Finns det där av inga egentliga motsatser, eller miljontals samexisterande motsatser, eller bara några speciella få som verkligen kan kategoriseras som motsatser? Jag skulle vilja påstå att vi skapar oss motsatser genom vårt intellekt och våra tendenser att kategorisera. Kategorisera gör vi genom språket, språket gör också att vi kategoriserar och däremellan spelar vår uppfattning av världen roll vilket också perverkas av våra kategoriseringar och av språket. Det hänger med andra ord ihop i en salig röra.
Vi har haft nytta av vår förmåga att kategorisera i rena överlevnadssyften. En tiger kanske åt upp din far, den var stor och hade klor och därefter stannade du borta från det mesta som var ett stort djur med klor. Någon föll kanske ned från en hög höjd och bröt nacken och därefter gjorde man sitt yttersta för att undvika att falla ned från något högre än två meter.
Jag skulle vilja påstå att vi inte har samma behov av att kategorisera idag som vi hade förr men vi fortsätter ändå då det antagligen sitter för djupt inrotat i oss. Livet är inte lika enkelspårigt som det var förr så våra kategoriseringar blir egentligen för trubbiga verktyg. Om vi tar ett enkelt exempel så kommer en man med skägg från mellanöstern och spränger sig själv tillsammans med andra förbipasserande. Vi skapar oss då bilden av att alla män med skägg från mellanöstern spränger sig i bitar och vi skapar en till dikotomi - vi och dem. Vi som inte spränger oss i bitar och de som gör det. Då jag själv i skrivande stund inte har sprängt mig i bitar så skulle jag i sådana fall tillhöra ett “Vi” men det är samtidigt inte så enkelt för jag har andra kriterier att uppfylla för att tillhöra “dem”. Jag har skägg, check, men jag är inte från mellanöstern. Vid ett bombdåd ser vi hellre det enkla mönstret av något yttre attribut som skägg eller hudfärg än socioekonomiska förutsättningar som gör att det blir så jobbigt att tänka. Skägg, mellanöstern och man blir tre parametrar medan socioekonomiska förutsättningar innebär flera hundratals parametrar och då blir verkligheten så jobbig. Vår kognitiva dissonans tillåter oss då att bortse från vissa bitar av verkligheten och vi sorterar upp saker i hjärnan så det blir lite enklare förr oss. Nä, skägg och mellanöstern det får räcka! Vi skulle då likagärna kunna se om han dessutom gillade glass och därav kategorisera alla glassälskare som terrorister utifrån hur mycket vår hjärna förenklar saker och ting.
Kategoriseringen blir snabbt absurd och löjlig men det är samtidigt inget som bekymrar våra hjärnor, det är bara att förneka erfarenhet och information för att få sin världsbild att stämma överens med vad man har tänkt sig. Men som vi egentligen också vet så finns det fler typer av människor än så. Men, som sagt, så är det inget som bekymrar oss.
