Ett dött medium?
Reklamen är slut efter nyheterna och vi återkommer till Nyhetsmorgon, kameran visar ett bord av smaskigheter någon sekund och sedan Steffos fejs som ställer en fråga:
"Du har alltså gjort detta av annat slags socker?"
"Ja"
"Och vad... får vi veta om en stund!"
Kameran zoomar ut, Steffo, Jenny och Danyel ger oss ett varmt leende och de bryter till reklam. Min käke lossnade från sina fästen och slog i den fransiga mattan under mig av förvåning. Fyfan va pinsamt tänkte jag. Bevittnade jag precis en jävla cliffhanger som skulle få mig att sitta kvar och vänta då eller? Så jag om en kvart skulle få veta vilket socker han hade använt då eller? Min mage fylldes med samma känsla som jag hade fått när jag såg American Pie 2 och den socialt borttappade killen blivit ertappad med att ha råkat superlimma fast handen mot sin snopp. Hela samhället hade stått utanför för att se spektaklet när han försökt att obemärkt komma ut fönstervägen, när sedan strålkastarna riktats mot honom, helikoptrar dundrat runt ovanför och han med den lediga handen ansträngt sig i ren desperation för att vifta bort alla åskådare.
Jag har massa kuddar i soffan att skämmas i, så jag tog en och begravde ansiktet. Fyfaaan va dålig TV. Ingenting har förändrats på, jag vet inte hur länge, förutom att det är mer reklam. Detta händer i en tidsålder när jag när som helst kan stänga av och söka upp precis vad som helst på internet. Lite kul och spännande var det senare när Jenny fick fixa till en citronmarängpaj med en svetslåga för att skapa en krispig och estetiskt tilltalande yta på det utstickande fluffet, för det hade jag inte sett innan. Men samtidigt kan jag lika gärna gå in på Youtube och se vad som händer när man tillagar en handgranat i en mikro. Ni kanske blir sura nu och tänker att: Varför tittar du då ditt jävla neggo? Fan va alla ska gnälla på allt!
Bra fråga, tänker jag tillbaka som svar till er hypotetiska reaktion. Jo, jag var egentligen på väg att flänga igång vårt PS4 här hemma, men då jag inte hittade kontrollen för att byta till rätt kanal blev Nyhetsmorgon mitt sällskap en stund denna fina vårmorgon. Jag tog en klunk kaffe, gav upp letandet och började kolla av ren nyfikenhet. Det var längesedan jag såg på TV tänkte jag, det kanske är en mysig grej att vakna till. Men det jag möttes av fick mig att undra - är det fossiler jag ser? Skillnaden skulle dock vara att medan fossil blir just fossil efter att i oräkneligt många år blivit täckt av olika segment av jord och sand så har någon med stor möda försökt sopa bort all sand från TV-programen för att försöka hålla dem aktuella. Men om naturen fick haft sin gång så är jag säker på att Nyhetsmorgon skulle ligga där nere tillsammans med raketosten och trilobiterna.
När jag tänker efter riktigt noga så har jag själv inte har varit en aktiv TV-tittare sedan 2000 där någongång när jag och min kompis efter övernattningar kollade på Pokémon-avsnitt på lördagsmorgnarna. Det var inget långt tankeskutt från detta till en tid när människor ordnade sina liv efter TV-programmen och då detta formatet fortfarande var norm. Ett tillfälle jag minns speciellt var när jag fick hänga med de lite äldre och coolare tjejerna som bodde på min gata och de abrupt fick avbryta umgänget då Skilda världar precis skulle börja. Jag var för ung för att bry mig om eller förstå mig på intrigerna som pågick i programmet så jag stod kvar i sandlådan den sommarkvällen och undrade vad jag skulle hitta på härnäst. Det var i och för sig också en tid då föräldrar ställde sig vid ytterdörren och ropade in sina barn när det var mat då mobiltelefoner var sällsynta och stora som fan. Väldigt få människor hade vare sig råd med dem eller muskler starka nog att orka bära runt på apparaterna och helt ärligt så såg ingen nyttan med dem heller. Varför skulle man betala för en mobiltelefon när man helt gratis kunde ställa sig vid dörren och ropa?
När jag tittar på Nyhetsmorgon så är jag återigen tillbaka i min barndom på 90-talet och tycker mig inte se någon större skillnad. När jag ser mig i spegeln så har dock mycket hänt, jag har trötta och lila nyanser under ögonen och jag ser några gråa skäggstrån i mitt skägg som jag för den delen inte heller hade för 20 år sedan.
Samtidigt så är detta skrivet av en kille som ibland sätter sig vid en skrivmaskin istället för datorn då han gillar klattret och en känsla av konkret hantverk, så, jag antar att det för andra finns någon form av tjusning i att sätta sig vid TV:n och se det gamla vanliga och trygga och minnas det som har varit.
