Debatten om debatten om debatten
Vafan.. Hur meta orkar man vara egentligen? Nu gnäller jag på debatten om debatten och där av försöker jag själv skapa en debatt om debatten om debatten. Där får det dock ta stopp någonstans för jag tycker att det har gått till en gräns där vi slutar vara konstruktiva i vårt debatterande och backar för många steg från de egentliga lösningarna och för den delen också de egentliga problemen. Vi backar så till den grad av vi slutar diskutera exempelvis feminismens implementering i samhället och går in på semantiken runtomkring feminismen istället. Backar vi så långt ifrån frågan för att vi inte har några egentliga lösningar? Eller är vi för fega för att verkligen ta tag i saker kanske? Det här är, tyvärr, ett exempel på en för mig jättetypisk feminisktisk diskussion:
- Alltså, feminism handlar ju i grund och botten om att alla ska vara jämställda, inte likadana, att män och kvinnor ska vara lika mycket värda och för att komma dit måste vi ju...
- Definiera kvinna
- Ja, alltså… Vi har ju flera olika kön.. Sociala kön, sexuella kön och det rent fysiska könet om man säger så, det vi har mellan benen och så har vi…
- Men när du använder dig av ett ord som kön så stärker du ju bilden av att vi har kön och det stänger ju in oss i koncept och normer som är kontraproduktiva mot det vi försöker eftersträva
- Ehm, ok.. Jo alltså.. hum… Men jag är ju kvinna och jag tycker inte att det finns några motsättningar i att..
- Du är så lurad! Det är ju precis det här jag pratar om!
- Mäh!
Och där någonstans så tar det stopp. Vi kommer ingenstans och vi har snubblat in i massa språkliga snaror. Visst, lösningen kanske finns i språket någonstans, att vi med dess hjälp kan luckra upp en massa föreställningar om tingens egentliga varande osv. MEN grejen är ju att vem som helst ska ställa en sjukt jobbig fråga. Redan som barn kan vi ställa tillräckligt med varförfrågor på rad tills våra föräldrar svarar med ett trött “Det bara är så” eller “Jag vet inte”. Men att däremot sätta oss ned och tillsammans se över konstruktiva lösningar som inte svämmar över oss i för många varför, det är inte så lätt. Och jag undrar om det är för att vi är lite för fega. Varför skulle vi annars ständigt backa så många steg och ha metadiskussioner om metadiskussioner istället för att ta frågan vid hornen och visa att vi menar allvar? Det blir ju bara löjligt…. Och ja jag vet att det blev sjukt mycket meta och att jag egentligen själv inte kom med någon direkt lösning, men det får vi göra tillsammans, utan en massa språkligt trassel.
