När politiken saknar visioner
Från radion hörs Batras trotsiga röst, torrare och tråkigare än knäckemackan jag sitter och äter
“En moderatledd regering kommer INTE stödja en sänkt lägstalön”
Mhm, det var ju för ovanlighetens skull en bra sak då det högern brukar kalla en flexibel arbetsmarknad* sällan mynnar ut i något hållbart. Men jag är samtidigt för cynisk och för politiskt uppmärksam för att låta mig tro att det skulle handla om något plötsligt uppvaknande.
Det händer dock något motstridigt i mig där vid frukostbordet och jag tittar mot krukväxten i fönsterbläcket som om den skulle ha några svar åt mig. Det händer nu för jämnan att högern flackar med kappan efter vinden för att vinna över opinionen och där av har deras idéer gått över från att vara 99% kassa till kanske 85. Denna utveckling, som för mig upplevs ha blivit alltmer påtaglig de senaste 10 åren, gör att jag inte vet var jag har dem och det stör mig. Det skapas någon slags saknad i mig när jag inte kan sätta upp Reinfeldts fotografi på en piltavla, kasta lite pilar och hytta min näve mot hans porträtt lite då och då. Nu är det Batras porträtt och varje gång jag vänder ryggen så känns det som att piltavlan har flyttat på sig.
Jag har länge kunnat sätta Moderaterna i samma hörn som Skeletor, en enspårig dum jävel som man älskar att hata, som man vet inte är något vidare hot. Men oavsett vad man nu tycker om Skeletor så stod han i alla fall för något. Man visste i vilket hörn man hade honom och han höll fast vid sin sak. Nu har tyvärr Moderaterna kommit in i ett territorium där de är en ännu farligare fiende, de har rört sig in i samma kategori som Emperor Palpatine. Palpatine som bygger ett imperium genom opportunism och manipulation. Men där slutar dock likheterna. Moderaterna vill sitta i regeringen och gör det gärna genom vilka medel som helst, men vad de ska genomföra där, det vet de nog inte själva. Möjligtvis vill de utrota socialismen (läs Jediorden i sådana fall), men vad det ska vara bra för, det vet ingen, men det spelar tydligen inte heller längre någon roll bara det blir gjort.
Det känns mjäkigt på något vis. MEN nu ska jag inte för den delen klonka ner på Moderaterna och på något sätt påstå att det bara är dem som saknar vision för det saknas förfan hos vänsterblocket också vilket gör mig ännu mer frustrerad. Så inte nog med att jag känner saknad av ärkefiende, jag vet inte var mina hjältar har tagit vägen heller. Det är numera svårt att stå med rak rygg och mena på att man har den utsattes intressen i första rummet när vi genomför omänskliga kompromisser mellan partierna för att vi tydligen “inte kan ta emot fler flyktingar”. Kan inte, eller vill inte? Jag synar bullshit på den. Vi är bara för fega för att erkänna att vi har massivs med resurser men inte är villiga att använda dem. Om vi kan erkänna detta för oss själva då är vi åtminstone ärliga. Vi har resurserna men vi saknar visionerna. Just nu är Sverige en likgiltig He-Man som reser sitt svärd, dundrar
“By the power of…” avbryter sig själv med ett “eh whatever” och går hem.
(*Flexibel arbetsmarknad= Högerspråk för ett stort flöde av arbetskraft som man varken behöver anställa eller betala)
